En av så många

En dag som alla andra var till ända. En vind som alla andra gick förbi. Ett regn som alla andra föll. Det blev natt för att en stund senare åter bli dag. Som om inget annat än nuet någonsin varit. Allt var som det alltid varit, rutinen gungade tryggt, omfamnade dig lite för mycket, lite för hårt. Solen sken som alltid.

Ögonblicken blev minuter, blev timmar, blev dagar. Blev år.

Och allt som alltid varit slutade vara. Men dagarna fortsatte gå, vindarna fortsatte passera, regnet fortsatte falla. Men nuet var ett annat. En enda stund slutade vara sammanhängande.

Vad är det som utgör livet? En dag som slutat vara behöver inte vara ett avslut. Stunden mitt i en vind kan vara det mest abrupta.

Man vet så väl vad man ogillar, vilka man ogillar. Räckte det att uppskatta den korta stunden som var? När man så spontant uppskattar det lilla mötet, de små kommentarerna och skratten som en relation två människor emellan kan utgöras av, räckte det? Var det tillräckligt för att kallas en vänskap? Var det tillräckligt för att göra en saknad befogad? Var det tillräckligt för att jag ska känna mig ensam vid tanken på att jag inte får uppleva dina kommentarer igen?

En del människor borde inte få dö. De borde verkligen inte få dö. Den glädje de ger andra borde göra dem odödliga. Gör dem odödliga.

Jag kommer sakna. Av små anledningar, för att så många log vid hans närvaro, gladdes åt de vanliga kommentarerna, för tryggheten, för entusiasmen, för att han vågade så mycket, var så mycket. För att han var. En av så många, en i mängden, en vanlig människa. För att han var den han var.

Hoppas att det räcker.

19 juni, 2007

Fyra år. Fyra år idag. Jag älskar dig lika mycket nu som då.

Men gick jag allena i många de mil
dit oron kallade mej
förglömde jag då dessa många de mil
för en halvfjärdings väg med dej?
Det gjorde jag ej - blir mitt klumpiga svar,
nej, faktiskt det gjorde jag ej.
Men en vackrare väg jag ej vandrat har
än en halvfjärdings väg med dej.

Ferlin, 1951

Eller?

Du sköna nya värld är en bok från 1932, skriven i en sådan där 1984-bister ton om framtiden. Huxley är författare och målar upp en värld där alla är lika, går på band och mer eller mindre bara existerar. Man äter piller för att inte uppleva känslor och ni vet ungefär hur det går. Verkligheten är som ett rullband, människor produceras för att arbeta och alla har en given plats.

Men okej, det är en bok. Om än författaren varit orolig för framtiden är det rejäla överdrifter. Inte vill faktiskt någon att människor ska bli en del av en institution från barnsben. Vi tror ju på människan och allt det där. Vi accepterar olikheter och tycker om dem. Någon Du sköna nya värld är inte aktuell.

Och jag vet att det är en bok, att en bok i den genren handlar om överdrifter, och jag fnyser lite åt det.

Men så läser jag det här och kan inte rå för det, men framtidsdystopin blir så påtaglig. Barn kan vara barn inne i den statliga institutionen från början, föräldrar är inte det bästa för barn - det viktigaste är att alla blir lika.

Jag vet att det är en överdrift, men jag tycker det är obehagligt när man som politiker sätter sig över andra människor och tror sig veta bättre. När politiker vill ta sig mer rätt över barn än vad föräldrarna har.

Men okej, det är en artikel. Om än författaren varit orolig för framtiden är det rejäla överdrifter. Inte vill faktiskt någon att människor ska bli en del av en institution från barnsben. Vi tror ju på människan och allt det där. Vi accepterar olikheter och tycker om dem. Någon Du sköna nya värld är inte aktuell. Eller?